En livslång kamp med ljus och värme…

Henry

Snubblade över en artikel i allt om barn gällande Alex och hans familj…

På ett par minuter hade mitt liv upprepat sig och passerade i lustig revy framför ögonen på mig. Det blev en besvärlig känsloresa, med många loopings och 90 % lutande backar. Ganska likt en berg och dalbana faktiskt.

Visst finns det skillnader i förloppet med Alex jämfört med min son, men de är ganska få. Jag kände igen mig själv i Una (mamman) när jag var där, för 11 år sedan, Henry är ju 13 nu.

Envist stångades jag med vad jag uppfattade som hela omvärlden. Jag slogs med näbbar och klor för rätt träning och stöd i tid till vår pojke, arbetade, studerade och tränade med Henry allt på en gång… Mitt dygn varade 21 timmar ungefär, de sista tre sov jag. För då sov Henry också.

När vi för två år sedan lite drygt, efter en länsrättsdom, fick boende med särskild service till Henry – där han vistas varannan vecka -  började jag och resten av familjen långsamt försöka arbeta oss ur det som jag kallar för “följdhandikapp” och ta tag i så otroligt mycket annat som av nöden varit tvunget att stå åt sidan.

Jag älskar Henry innerligt, han är den största läromästare jag haft i stort och smått, trots att han inte kan prata. Eller kanske speciellt därför?  Hans varma hjärta och villkorslösa direkthet. Jag kommer aldrig att sluta hoppas på att han en dag ska komma fram till mig – och helst inte krypa upp i knät på mig eftersom han nu är huvudet längre än sin mor – titta mig i ögonen och säga:

Mamma, jag älskar dig…..

Lolo

The Anthem for Autism