Skip to content

Potatisåker eller bostäder?

mars 17, 2017

Under en längre tid har debatten runt Potatisåkern i Viken pågått och många är turerna fram och tillbaka. De boende i Viken har samlat in namnunderskrifter, agerat och engagerat sig starkt i frågan gällande hur höga husen som byggs i Viken bör vara. Nu bjuds vi förtroendevalda in till en paneldebatt i frågan, vilken jag naturligtvis kommer att medverka i. I Höganäsliberalerna har vi diskuterat frågan minst lika mycket. Åsikter har stötts och blötts, vägts för och emot för att till sist landa i något som vi kunde ställa oss bakom.

Det är faktiskt inte alls en så enkel och självklar fråga som en vid första anblicken kan tro!

Det finns en mängd olika saker att ta hänsyn till – inte minst engagemanget från många av de som bor i Viken –  men allt är inte bara svart eller vitt. Den 8 februari visades den nya planen och jag, tillsammans med Ros-Mari Paulsson och Mikael Stjernquist, gick dit och lyssnade, diskuterade och lyssnade lite till. Tyvärr skrevs det sedan i tidningen att INGEN politiker var närvarande, vilket inte alls stämmer med sanningen. Flera av våra allianskollegor var också på plats. En av de saker jag diskuterade med många av dem som var där var frågan om hur stort Viken ska få lov att bli och det är en diskussion som vi har försökt lyfta flera gånger.

8e85c42879-FF1178b

Bilden är lånad från Viken Förr och Nu (vikenforrochnu.se)

Det behövs verkligen ett helhetsgrepp om hur stort Viken ska få bli – och det är en fråga jag tycker det måste föras en rejäl dialog runt!

Så utan längre utläggningar kommer nu vårt ställningstagande:

  • Vi tycker planen är snygg, gatumönstret och annat är mycket tilltalande – utan tvekan ja på den biten
  • Vi anser att höjden på husen bör ligga på 3 – 3,5 våningar istället för föreslagna 4,5 (det ger en höjdminskning på ca 2,5 – 3,5 meter)
  • Vi kommer att driva och lyfta frågan om Vikens storlek för att sätta fokus på den
  • Vi vill också genomföra en ordentlig dialog med de boende i Viken runt Vikens storlek. Den diskussionen är mycket viktig i förhållande till servicen i byn m.m

Varför väljer vi detta ställningstagande?
Jo för att bostäder behövs även i Viken. Höganäsliberalerna vill att det ska finnas möjlighet för de äldre i Viken att sälja sin villa men ändå bo kvar i byn. Vi vill också att centrumfunktioner ska utvecklas. Potatisåkern ligger öster om gamla väg 111 och vi tycker att hus med 3 – 3,5 våningar fungerar på det området. Vi kan inte förhandla bort möjligheterna för dem som vill bo kvar eller vill flytta in i något mindre bostäder, i synnerhet inte med tanke på hur fin planen för övrigt är just när det gäller att behålla karaktären. Kommunen har (precis som så många andra i Sverige) bostadsbrist och många vill flytta till Höganäs kommun. Vi behöver använda markytorna på allra bästa sätt och ingen har väl missat att det byggs rejält i centrala Höganäs – där husen också blir en bra bit högre än vad vi vill se på potatisåkern i Viken.

Louise Stjernquist – Gruppledare

 

 

 

 

 

 

 

Den politiserade skolan

december 13, 2016

Som gästskribent skriver Daniel Hallgrimsson en tänkvärd text om den politiserade skolan

Den politiserade skolan

Det har blossat upp en debatt kring den politiserade skolan efter att socialhögskolan i Lund uppmanat socionomer till att inte samarbeta med polisen vid hantering av papperslösa (2/12-16, facebook). Kapitel 17 i utlänningslagen är glasklar kring samverkan där det står att utläsa följande:

1 § Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om utlänningen har uppehållsrätt. Lag (2014:655).

Det är anmärkningsvärt att de studenter som läser på socialhögskolan för att sedan arbeta inom välfärden, uppmanas till att strunta i välfärdens begränsningar och regelverk. Socialhögskolan menar på att de genom Högskolelagen (1992:1434) har i uppgift att främja en hållbar utveckling. Hur det kan tolkas som främjande för en hållbar utveckling att försvåra för polisen, med kaoset som uppstod hösten 2015, är för mig ett dilemma. Idag har vi en situation där 29 av Skånes 33 kommuner lider av akut bostadsbrist, enligt en rapport från Hyresgästföreningen i Oktober i år.
Krisrapporterna står som spön i backen, skriver Sydsvenskan efter flyktingkonferensen under hösten med de Skånska kommunerna. Skånes kommuner ber om flyktingrespit då det ej finns bostäder. Mot bakgrund av hur situationen ser ut i övriga samhället, utanför institutionens korridorer, så är uttalandet mer än anmärkningsvärt.

Det är häpnadsväckande naivt och allt annat än en hållbar utveckling att enskilda professioner skall tolkas över lagen, vilken i citatet ovan är glasklart.

Det behövs mer samverkan mellan myndigheter, inte mindre. En journaliststudent vid skolan, Maria-Therése Arén har reagerat i en läsartext till Sydsvenskan kring lämpligheten i att skolan tar politisk ställning, vilket även Maria Engleson, stadsjurist i Malmö gjort.
Socialhögskolan har följt upp med ett förtydligande på deras facebooksida samt ett svar efter Aréns läsartext.
Uttalandet från institutionen i Lund får mig att tänka tillbaka till min tid vid Linnéuniversitetet. En tid jag tänker tillbaka på med blandade känslor. Jag läste en utbildning inom det sociala, två händelser gör att jag ser en parallell och skriver denna artikel.
Vid valet 2010 var jag ej politiskt orienterad, men det var ändå där ett intresse väcktes i och med en lärares agerande. Vid valet kom Sverigedemokraterna för första gången in i riksdagen.
På morgonen dagen efter rusade vår lärare in i klassrummet och utbrast “jag hoppas verkligen att ingen härinne röstade på SD!”.
Det blev tystnad i klassen. Ingen sade något, inom mig väcktes ett agg. Får hon verkligen säga så? Hon är ju i sin yrkesroll statlig, medan vi är i beroendeposition.
Efterföljande rast blev intressant, det var inte bara jag som hade reagerat. Vi var en handfull som pratades vid och såg uttalandet som förkastligt i yrkesrollen. En privat åsikt får man ha, men detta var ej ett privat sammanhang. Läraren upplevdes som statens förlängda arm, på samma sätt som socialhögskolan i Lund ej vill att socionomer skall vara polisens dito.
Jag tror att jag här för första gången blev uppmärksammad på vad politisk korrekthet och åsiktskorridor innebär i praktiken. Det var tyvärr ej den sista gången, i samband med uppsats skrev jag och min uppsatspartner om narkotikapolitik.
Vi använde oss av de begrepp vi lärt oss kring stigmatisering och annat, och kom fram till att den svenska politiken ej var bra för brukaren. Bakom stängda dörrar, efter opponering, fick vi sedan höra att det var viktigt och intressant men att uppsatsen var för liberal. Vi blev återigen uppmärksammade på vad som var politiskt korrekt och vilken åsiktskorridor vi hade handlingsutrymme i.
En examen ville vi trots allt fortfarande ha, så vi skrev en anpassad text och lämnade in. Den kändes sämre än den första, men den passerade i alla fall.
Samma slutsatser står nu Kofi Annan och global commission on drugs bakom, som var för liberala för att passera för bara ett fåtal år sedan. FN kritiserar även Sverige för vår hållning i frågan.
Vad gör detta smala klimat inom skolan med våra elever? Hur påverkar det vårt kunnande? Hur påverkas elevers syn av samhället och de grundbultar i den liberala demokratin som ska främja innovation och hållbarhet? Åsiktsfrihet och yttrandefrihet som skall garantera den enskildes rätt att tänka utanför nuvarande politiska paradigm, utan repressalier.
Repressalier kan i fallet kännetecknas av att få göra om arbeten, att bli tillsagd kring vad man får och inte får rösta på och därmed vilka banor man får tänka i. Hur påverkas social forskning med en påtvingad ideologisk markör?
Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större. Det verkar vara ett mantra såväl i Lund som i Växjö som ej hör hemma i skolvärlden.
Det talas om att det går en våg av anti-etablissemang i samhället, vilket är korrekt.
Det tog mig som tidigare ej var politiskt orienterad en tid att förstå att jag reagerade på grund av en liberal syn, i skolan är man för ämneskunskaper och för dessa måste det tillåtas ett högt tak. Jag älskade biten av lärande under min korta tid i den högre svenska skolan, men avskydde att den var så starkt politiserad.
När vi letar anledningar till varför ett anti-etablissemang har växt fram, så ser jag med mina erfarenheter att det kan börja redan i skolan. Hade jag inte varit mer vaken, hade jag förmodligen gått och blivit Sverigedemokrat i ren protest.
Därför är det viktigt med en avpolitiserad skola som främjar lärande, och inte en lärarkår som agerar aktivister. Vad jag ser hända i Lund har jag själv upplevt förut, och minns vilka känslor det väckte i mig. Ska man vara en del av samhällets ekorrhjul kan man ej sätta sig på höga moraliska hästar och vägra samarbeta med andra myndigheter.
Vad ger det för bild av vuxenvärlden till nyblivna studenter?
Daniel Hallgrimsson (L) Höganäs

Källor:

Bostadsbrist: http://www.sydsvenskan.se/2016-10-23/larmrapport-bostadsbristen-i-skane-forvarras-manad-for-manad

Arén: http://www.sydsvenskan.se/2016-12-08/universitet-ska-inte-ta-politisk-stallning.
Engleson: http://www.sydsvenskan.se/2016-12-06/socialtjansten-kan-inte-vagra-lamna-ut-uppgifter-om-utvisade-till-polisen

Är Våra funktionshindrade bara siffror?

september 30, 2016

Ibland önskar jag att jag överlever mitt barn…

Det låter fruktansvärt, men låt mig förklara.

Henry

Henry

Vår son, som nu är 20 år gammal, har autism, utvecklingsstörning och hyperaktivitet. Han har inget tal, kommunicerar mycket begränsat med bilder, men har tack och lov ett tydligt kroppsspråk. Det språket innebär att han slår sig själv till hjärnskakning när han blir frustrerad för att omgivningen inte förstår, eller bemöter honom som den härliga individ han är.

Något han gjort så många gånger att mitt hjärta har brustit om och om igen…

Han är en av dem i Sverige som tack vare LSS åtminstone har en liten möjlighet till ett liv.

Utan LSS och assistans kan han aldrig göra något utan mig och sin pappa. Aldrig som faktiskt i detta fall verkligen betyder aldrig. Inte flytta till egen lägenhet, inte bada, bowla, gå i skogen, baka, laga mat, åka buss, gå och handla eller ens sköta sin hygien korrekt.

Så varför önskar jag då ibland detta hemska att överleva honom?

Jo för att även med assistansen förutsätter det att jag aktivt har järnkoll hela tiden. På allt. Totalt.

Jag och hans pappa är de som känner honom allra bäst. Det är vi som slagits för hans rättigheter – rättigheter som det ofta är väldigt tyst om – sedan han fick sin diagnos som 3-åring. Det är vi som vet vad han tycker om, hur han behöver bli bemött och hur vi måste agera för att förhindra att han gör sig själv illa för att ingen förstår. Varför är det bara vi? Jo för att personalomsättningen inom assistansen är så stor, för att statusen på ett sådant viktigt yrke är för låg och för att det krävs specialkompetens för att hantera en person med autism av den graden vår son har. Jag hade kunnat skriva en helt annan debattartikel om behovet av statushöjning av yrket.

Så det är faktiskt mycket enkelt.

Så länge jag lever VET jag att min son har det så bra det går, för det ser jag till.

Det är ett heltidsjobb att rodda runt allt, men jag gör det – gratis – för att det är min son och jag älskar honom. Han är värd allt slit, på exakt samma sätt som hans systrar är det. Skillnaden är att han, utan oss, inte har ens ett uns av systrarnas möjligheter. Det kommer han aldrig att kunna få oavsett.

Den dagen jag inte finns här längre, när jag och hans pappa har lämnat över stafettpinnen, vem gör det jobbet gratis då? Ska hans systrar bära det ansvaret och därmed försaka sina egna liv? Svaret är ganska enkelt, ingen skulle göra det jobbet vi gör utan ersättning och bara av kärlek.

Därför kryper en sådan otäck tanke fram ibland i nattens mörka småtimmar när tid ges att känna och tänka… När världen för ett kort ögonblick tystnar så jag hör mina egna själskval.

Regeringen och Åsa Regnér har gett direktiv till försäkringskassan att vara restriktiva med beviljande av assistans. Rent av dra ner på den. Finansminister Magdalena Andersson har ställt ensamkommande flyktingbarn mot funktionshindrade och LSS kostnaden. ”Det kostar för mycket”.

LSS – en rättighetslag som vi borde vara stolta över kostar för mycket… Jämfört med vad?

Så jag undrar om Magdalena Andersson och Åsa Regnér överhuvudtaget har gjort sin hemläxa?

Vi har ungefär 16 000 individer i Sverige idag som har rätt till insatser via LSS-lagen. Dessa 16 000 personer har (lågt räknat) en anhörig som kämpar dygnets alla lediga timmar för att räcka till. De, precis som jag, arbetar heltid och sedan en heltid till med att hantera alla granskningar, utredningar, överklagningar och ansökningar, samt sörja för att den älskade personen ska få kärlek och omtanke.

2010 hade anhörigorganisationer i Sverige räknat ut att varje sådan person sparade ungefär 500 000 kr per år till staten för allt det arbete de lade ner helt utan anspråk på någon form av ersättning.

Med lite snabb huvudräkning kan vi konstatera att staten, år 2010, sparade in ca 8 miljarder på att anhöriga lade tid och energi på att ta hand om de personer som nu utsätts för ytterligare granskning för att regeringen ifrågasätter och anser att LSS är för dyrt.

Då har vi inte ens börjat tala om de psykosociala begränsningar det innebär för familjer och konsekvenser för syskon och vad det kostar samhället.

Ska vi sedan ytterligare fördjupa oss i kostnadskalkyler kan vi leka med tanken på hur många av dessa 16 000 anhöriga som vid en ändring eller nedmontering av LSS skulle behöva ”gå hem” och därmed inte längre förvärvsarbeta – alltså inte betala in någon skatt utan istället bli beroende av bidrag för att kunna hjälpligt försörja sig och sina anhöriga. Eller ännu värre (och kanske tyvärr sannolikt) hur många av oss som skulle bränna ut oss fullständigt och därmed bli en stor kostnad för sjukförsäkringen.

Även om vi halverar antalet anhöriga som idag arbetar dubbelt, eller trippelt, för att sörja för en älskad person till 8 000 personer så blir summan 4 miljarder kronor som staten sparar. Observera då att siffrorna är från 2010…

Om LSS är för dyrt idag, vad skulle inte kostnaden kunna bli och framförallt, vad är alternativen? Försöker regeringen tvinga in våra funktionshindrade i institutioner igen? Är det meningen att vi anhöriga ska skämmas, placera dem vid statliga institutioner och glömma bort dem så som man gjorde förr? Ska vi backa bandet till en svunnen tid för våra mest behövande när vi på barrikaderna slåss för jämställdhet och allas lika rättigheter?

Det är min son vi pratar om, inte en kostnad. Vi pratar om att förinta hans mycket små möjligheter till ett ”normalt” liv…

Varje gång LSS-lagen debatteras offentligt vänder det sig i magen på mig. Jag känner av det fysiskt. Min sons rätt till ett liv är något mycket viktigt och något jag aldrig kommer att sluta kämpa för. Det är svårt för en person som aldrig varit i en liknande situation att ens i sin vildaste fantasi försöka föreställa sig vad det innebär.

Men jag ber er, försök föreställa er detta.

Föreställ er integritetskränkningen som sker vid varje överprövning av ditt barns rätt till ett liv.

Känn efter hur det skulle kännas om ditt barns möjlighet till en vardag debatterades som en siffra i en statistik där kostnaden är det viktigaste.

Tänk er in i känslan av behovet att kunna överleva ditt barn för ditt barns skull…

Det är min vardag.

 

Louise Stjernquist

Gruppledare för Liberalerna i Höganäs kommun

Föreläsare om Livet med annorlundaskap

Håll jämställdhetsgrytan kokande

september 30, 2016

Ta seden dit du kommer det är ett klokt förhållningssätt anser jag. Att som politiker alltid bevaka öppenhet, frihet och grundläggande demokratiska värderingar är också klokt och dessutom nödvändigt. Alltid.

När separata badtider dyker upp och det anses att det är helt ok att dela simundervisning enligt kön – med hänvisning till religion och kultur – blir min spontana reaktion ett totalt, blankt nej. När jag sedan sinnat mig och funderat grundligt är min ståndpunkt fortfarande nej.

Mitt jobb som förtroendevald är att stärka och bevaka de grundläggande demokratiska värdena och som politiker måste jag våga ta ställning.

cropped-dsc06190.jpgI Sverige badar kvinnor och män tillsammans, vi har alla rösträtt, vi ska ha samma rättigheter och även samma skyldigheter. När vi börjar slira på saker som kan tyckas vara bagateller finns en risk att vi börjar slira på saker av större betydelse. Det blir som den omtalade grodan. Stoppa honom i ljummet vatten och sätt på plattan – stackarn blir kokt levande. Stoppa honom i kokande vatten och han hoppar ur. Vår acceptans för att ”slira” på grundläggande demokratiska värden och jämställdhet får aldrig bli ljummen, den grytan måste förbli kokande.

Det hänvisas också många gånger till att flickorna känner sig obekväma.

Med all respekt för att så säkert är fallet vill jag påpeka att det finns massor av flickor och pojkar som känner sig obekväma med simundervisning och idrottslektioner. Inte sjutton höjs våra politiska röster för att dela klasserna enligt kön på grund av det. Det vore ju att backa bandet till en i Sverige svunnen tid.

Ska vi göra något för att underlätta för dessa flickor och pojkar (jag syftar på både svenskfödda och nysvenskar) så är det INTE att förstärka deras känslor av obekvämhet utan istället STÄRKA deras självkänsla och egenvärde. Vi bygger inte starka, kloka individer (oavsett var de råkar ha sina rötter) genom att återgå till ett förhållningssätt som vi för länge sedan lämnat, vi gör det genom ett konsekvent arbete för öppenhet och jämställdhet.

 

 

Louise Stjernquist – gruppledare Liberalerna Höganäs

Ingen utveckling av lokala demokratin i Höganäs

december 18, 2013

På årets sista kommunfullmäktige valde Höganäs två största partier, M & S, att göra gemensam sak och rösta ner min motion om demokratibarometern.

Vill de då alltså inte att vår lokala demokrati i Höganäs ska förbättras?

Ingen av representanterna ville ens yttra sig eller komma med en förklaring, de valde total tystnad.

Signalerna är tydliga: gärna demokrati, men enbart på deras villkor!

Lolo

20131218-115028.jpg

Avslå inte en motion om att stärka demokratin!

december 16, 2013

I morgon är det kommunfullmäktige för sista gången 2013 – och min motion om demokratibarometern kommer upp.

Demokratibarometern är ett verktyg för att ”mäta” hur det är ställt med demokratin i kommunen – ett verktyg som många kommuner i Sverige har använt sig av. Region Skåne ligger i startgroparna att använda det också.

Varför? Jo för att arbetet med demokrati ALDRIG för upphöra! Det ska stärkas och utvecklas hela tiden.

Förslag till beslut är att avslå min motion – jaha – men jag tänker aldrig sluta arbeta FÖR demokrati!

Motiveringen är att det är för få som blir djupintervjuade kontra antalet invånare – att det inte är användbart statistiskt och att man inte ska föregå några processer…

  1. I dagsläget är det INGEN som blir djupintervjuad, vilket gör att 250 personer samt ALLA ledamöter och ersättare i Kommunfullmäktige är VÄLDIGT många i sammanhanget!
  2. Om det är så dåligt, varför har så många kommuner använt det med goda resultat och varför vill Region Skåne använda verktyget?
  3. Kostnaden är minimal – 55 tusen kronor totalt – om man ställer den i proportion till vad rondeller får kosta, vad arkitekter får kosta osv – listan kan här göras fantastiskt lång. (att binda in protokoll i snygga läderband med guldtext för att bevara dem må vara viktigt men kostar alltså nästan lika mycket)
  4. Ska jag tolka det som att demokrati inte får kosta i Höganäs kommun?

Nepp – jag tänker självklart inte ge upp!

Lolo

Läslyftet

december 3, 2013

Och så var det det där med att satsa på skolan och pedagogerna! (på tal om PISA, resultat och flumskola – kontra pajkastning och ”ni har inte gjort något alls åt någonting” retoriken)

Det satsas 300 miljoner på Läslyftet

DET tycker jag är bra!

Regeringen kommer att ge Statens skolverk i uppdrag att genomföra en fortbildningssatsning för lärare om effektiva metoder för läs- och skrivutveckling. Satsningen går under namnet Läslyftet.

De internationella undersökningarna PISA och PIRLS visar att svenska elevers läsförståelse har försämrats under 2000-talet. Regeringen gör därför bedömningen att många lärare behöver kunskap om fler metoder för att kunna individanpassa undervisningen i större utsträckning och bättre stödja elevernas läs- och skrivutveckling.