Skip to content

En främlings liv i mina händer

september 28, 2008

När har man gjort vad man kan?

Med tankar som irrar likt vinden sitter jag här vid tangentbordet. Mina händer darrar fortfarande av ansträngningen och mina axlelmuskler talar tydligt om att jag arbetat hårt.
Men hjälpte det? Var det tillräckligt? Gjorde jag allt jag kunde?

Jag tror jag gjorde det – men tyvärr är jag mycket osäker på om det räcker.

När maken svängde tvärt ut på gräsmattan vid sidan av vägen såg jag det som han sett en sekund tidigare – mannen som låg huvudstupa i gräset med hunden sittande vid sidan om. Den minsta dottern blev ombedd att stanna i baksätet och sen sprang vi.

Jag försökte få kontakt med honom – lyfte huvudet bara för att finna det uppsvullet och blåaktigt – jag hittade heller ingen puls. Maken hade redan kontakt med larmcentralen och jag påbörjade hjärtmassage omedelbart. En annan man visste inte hur men gjorde med hjälp av mycket enkla instruktioner från mig absolut så gott han kunde! Han blåste och jag tryckte. Igen kollade jag pulsen – inget… jag rensade luftvägarna och mannen med grön tröja hjälpte till.

– Blås igen! sa jag

Han blåste, mina fingrar flätades samman igen och jag räknade. …tre…fyra..fem…sex…

-bra jobbat! sa jag visst till den gröntröjade mannen…

Någonstans längs vägen bytte den grönklädde mannen plats med en kvinna som hade medicinsk utbildning. Hon tog över blåsandet och talade om för mig att jag skulle trycka till 30 – inte 15 som jag fått lära mig en gång… jag tryckte samtidigt som jag räknade högt.

30 nya – hon blåste – 30 till och hon blåste…

När ambulansen kom till platsen hade det tydligen gått nästan 10 minuter – men det kändes inte alls så. Det kändes som om tiden stod still och på sätt och vis gjorde den nog det.

Jag fick fortsätta med hjärtmassagen medan ambulanspersonalen riggade sin utrustning och sedan tog de över. Lugnt och stilla – fantastiskt duktiga.

Jag redogjorde för händelseförloppet så långt jag kände till det – ingen vet hur länge han legat där på gräsmattan med hunden vid sina fötter. De fick mitt namn och telefonnummer och jag bad dem att ringa och berätta hur det gått, oavsett…

Nu kunde dottern få komma och fortfarande lika lugn förklarade jag för henne att mamma hade försökt hjälpa en man som behövde det och att hon varit en otroligt duktig flicka. Undertiden hade maken lyckats leta reda på var mannen bodde och ringde nu till mig med besked om namn, personnummer, adress och att hustrun till den främmande mannen, varsl liv jag just hade haft i mina händer, behövde någon.

Fortfarande med märkligt lugn gav jag ambulanspersonalen alla uppgifter jag fått från maken, fick besked att någon genast begav sig till hustrun och svarade på frågor. Dottern hade jag tryggt instoppad under armen.

Sedan var det över och allt som återstod var en klunga oroliga människor som alla kom fram och pratade med mig. Mannen i den gröna tröjan berömde visst mig… och jag undrar om inte det var fler som sa något snällt… men jag var koncentrerad på min dotter och samtidigt virvlade mina egna känslor och intryck runt i huvudet på mig i en svindlande hastighet.

Gjorde jag vad jag kunde? Ja det tror och hoppas jag…

Räcker det till? Det gör ont att säga det men jag tror inte det. Jag hoppas så innerligt att vi under kvällen eller morgondagen ska få ett samtal som talar om att den främmande mannen vaknat och mår efter omständigheterna bra, men tyngden i mitt hjärta och ambulanspersonalens tysta, seriösa blickar och nickar till mig säger annat.

Den främmande mannens hustru – kvinnan som min man hjälpte och stannade hos – bad att få tända ett ljus…

Mina tankar går nu till henne, jag önskar jag kunde lätta hennes smärta och försäkra henne om att allt blir bra och att det alltid finns hopp… men för den främmande mannen, vars liv jag troligtvis inte kunde rädda har lågan slocknat.

Lolo

En stund senare…

Ambulanspersonalen ringde just… de beklagade men mannen hade inte kunnat upplivas.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. Katinka permalink
    september 28, 2008 17:54

    Min vän, du har gjort allt du kunde.. det vet jag fast jag inte kom förrän allt var över och räddningstjänst var på väg från platsen..

    Hur vet jag det??

    För jag känner dig.. du KAN inte göra något utan att göra det till 200%! Gör du något gör du det så bra som du kan och du gör det så mycket du kan, och det är i många fall mer än de flesta kan och orkar!!

    Du gjorde bra ifrån dig.. att ni kom en aning försent är inte ditt fel, faktum är att det inte är säkert att det hade hjälpt om ni kommit tidigare…

    Du är en fantastisk vän och medmänniska, tvivla aldrig på dig själv hjärtat!

    Älskar dig!

    Kram

    K.

  2. september 28, 2008 21:45

    Starkt gjort, L! Det krävs ett stort mått av kurage för att göra det du just gjort.

    /D

  3. Ulrika permalink
    september 29, 2008 08:57

    Åh Lolo – vilken hjältar ni är, du och Micke!
    Tusen kramar till er.

    /Ulrika

  4. september 30, 2008 09:14

    Livet är fullt med faror och problem. Ingen lär komma undan. Man får ändå försöka göra så gott man kan, för att överleva och/eller hjälpa andra.

    Men din rubrik är ju principiell. När har man gjort vad man kan? Du kunde nog inte göra mer än du gjorde.
    Kunde jag gjort något åt att min frus mormor, som uppfostrade henne, dog i helgen. Långt bort i annat land. Nej.
    Kunde vi hindra att folk dör i trafikolyckor? Vi kan hindra en del, men det avgörande var att inte bilar förbjöds från början. Liksom andra moderna trafikmedel. Men vi godtar att folk dör…

    Kunde man – en gång i tiden – ha förhindrat att folk dör av alkohol eller tobak ? Kanske, men knappast helt. Nu säljer ju t o m staten sprit. Och har sålt tobak. Alltså sanktionerat även om försäljning privatiseras.

    Kunde vi ha stoppat FRA-lagen? Kanske har vi ännu chansen. Rond 3. För tidigar att ge upp.

  5. Anders permalink
    september 30, 2008 11:49

    Well…
    Att kunna påverka sin omgivning positivt eller negativt är möjligt bara inom den fysiska ramen d v s din omedelbara närhet. Om du ser att ditt barn är på väg att trilla och du är 10 m därifrån så kan du inte göra ett dugg för att hindra fallet. Men om du är 1 m ifrån, kan du.
    Man kan spekulera tills man blir utmattad om huvuvida man gjort allt man kunnat eller ej. Drop it! Ni var på plats vid den tidpunkt ni kunde vara på plats. Ni gjorde allt ni kunde utifrån era förmågor och utifrån de omständigheter som rådde. Inget mer kan göras. Att man ifrågasätter sig själv är bara att plåga sig själv. Saken går inte att ändra på.
    Visst man kan ladda sin bil med en ambulans utrustning och läsa till akutläkare och vara stand by med polisradio och övrig kommunikation för att på så sätt försöka hjälpa de som råkar illa ut. Men tänk på det faktum som jag sa i början. Det är till syvenes och sist det som gäller.
    Att hjälpa till där man kan, visar att man är mänsklig, att man har handlingsförmåga och att man vill att ens omgivning skall ha det bra. Om alla människor tänkte och handlade utifrån denna enkla viljeyttring så hade vi haft en underbar värld utan konflikter och ”sura uppstötningar”.
    /Anders

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: