Skip to content

Moderatavhopp

januari 29, 2009

Ordföranden för utbildningsnämnden i Höganäs avgår. Skälen är odiskutabla, jag tycker han är klok som väljer att prioritera sin familj och sitt arbete, men det får mig ändå att fundera över hur den demokratiska strukturen fungerar, inte bara i vår lilla kommun…

I Höganäs kommun finns det inte mer än ett och ett halvt kommunalråd plus en kommunfullmäktigeordförande, men desto fler förtroendevalda lekmän, sådana som jag själv. Många av oss kombinerar vårt politiska intresse med familj och arbete, ja de allra flesta gör det, och att inte den ekvationen går ihop är ingen nyhet – men det är beklagligt.

Att ersättningen till de förtroendevalda är låg är en sak, men kraven som ställs på oss är en annan. I förlängningen ställer jag mig frågan:

Hur går det med demokratin i kommunen?

Min tankegång är mycket enkel… Vi har tre personer som arbetar med det på heltid – en politisk elit om man så vill – och resten av oss kämpar på för glatta livet. Men när livet kommer i skymundan och kostnaderna emetionellt blir för höga, vad händer då? Jo man tvingas till avhopp eller till personlig tragedi i värsta fall.

Visst är det hela beroende på hur mycket tid man väljer att lägga på politiken, men om man vill vara något sånär uppdaterad krävs det en hel del timmar. Dessa timmar tar man från familj och arbete. Det behöver inte dessa tre göra – vilket ger dem en klar fördel.

En före detta kommunanställd på hög nivå uttryckte det ganska talande:

”…många gånger har jag tyckt synd om de förtroendevalda lekmän som med så få verktyg och så lite tid ska sätta sig in i hur kommunen fungerar. /…/ oftast med ringa eller ingen tidigare erfarenhet.”

Alltså, vad händer då med demokratin? Personligen tror jag att många förtroendevalda är en förutsättning för en hälsosam demokrati. Tre personers röster är knappast hela kommunens.

Jag tar mitt politiska uppdrag på allvar – inte bara för att jag tycker det är roligt, inspirerande och lärorikt – utan för att jag anser att det är min skyldighet när jag fått förtroendet att utföra ett uppdrag för Folkpartiet i Höganäs – via människorna som bor och verkar här. Jag gör det så gott jag kan… och hoppas att det räcker.

Ingen är mer än människa – inte ens lekmannapolitiker!

Lolo

Förtydligande:

Det är inte den ekonomiska ersättningen jag funderar över utan kraven som ställs och hur man ska kunna leva upp till dem. När pressen blir för stor och man måste välja mellan vardag och fritidsintresse (som det är med politik på kommunal nivå) blir resutlatet minskat deltagande = minskade röster = utarmad demokrati.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. januari 30, 2009 02:20

    Om vi utgår från att alla medborgare i detta rika land tillhör, att alla människor i Sverige tillhör en gemenskap som tävlar med alla andra gemenskaper om att vara bäst i hela världen på demokrati. Om vi verkligen menade något med att ”alla ska med”, borde det då inte vara en rätt het sak att få ner hemlöshetsantalet till noll ganska omgående?

    Varför för inte de som anser sig representera vår allas demokrati bättre än alla oss andra inte upp frågan på regeringsnivå, istället för att låta förvirrade stadsdelar bolla livsöden mellan sig. Istället för att låta pressade landsting och kommuner slänga hemlösa mellan sig som kastbollar. Istället för att låta frivilliga och socialproffs göra upp märkliga avtal mellan sig och över utsatta människors huvuden i ”demokratisk” anda.

    Dessa avtal kvarhåller människor i livslångt utanförskap. Det är avtal som aldrig, aldrig, aldrig leder till att hemlösheten i grunden löses. Är detta verkligen vad de folkvalda menar med att vara bäst i världen på demokrati? Varför följer vi då inte det som står i lagen?
    Om vi följde det som står inskrivet i regeringsformen och om vi verkligen ville leva upp till allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på, så skulle hemlösheten vara över i morgon. Om vi la våra egenintressen som politiker och tjänstemän, som karriärister och som löneslavar en aning åt sidan, bara en aning och delade med oss av hemligheten, av oåtkomligheten, av det som vissa ser som den självklara rättigheten när det gäller dem själva.

    Då skulle vi inte behöva snyfta oss fria när vi passerar stadsmissionens eller situation Stockholms snuskigt påkostade reklamkampanjer i tunnelbanan – snyfta eller fnysa oss fria. Jag tror att den allmänna oviljan att verkligen ta ställning för det som ligger i ordet demokrati på sikt kan vara minst lika farlig som att låta en före detta hemlös bo i just ”mitt” rena, ordnade kvarter . Eller att låta en före detta knarkare bo i ett just ”mitt trygga område”.

    Vad blir det kvar av vår stolthet och vår förmåga att värna om varandra när vi inte längre står för något? När vi låter oss skrämmas av kickproducerande snusk-journalister som skriver om precis vad som helst för att få sälja lösnummer.
    Vad som helst utom om det som verkligen betyder något. Journalister skyller på läsarna, läsarna skyller på myndigheterna, myndigheterna skyller på bristande anslag och på pengar. Pengar förvandlar sig ständigt, söker nya former. Former som hetsar och lockar oss. Vi fyller det offentliga rummet med enorma nakna tjejer utan att någon reagerar. Detta är helt okej i ”demokratins” namn men om hemlös tigger på tunnelbanan ryggar vi indignerat tillbaka.

    Har vi tappat kontakten med vår värdighet? Borde inte värdigheten ligga i att vi bryr oss om att alla har rätt till den – värdigheten alltså. Denna värdighet vilar på att vi upplever oss ha samma grundläggande rättigheter som de vi delar vår tillvaro med. Det som jag ser som en rättighet för mig själv måste vara en rättighet för dig också? Inte bara en möjlighet om du anpassar dig till det sätt på vilket jag missbrukar bonusjaktens spelregler. Den jakt som jag bedriver för att uppnå andra värden. Värden som ligger på en högre nivå. Värden som svävar en bra bit över det som vi kommit överens om i detta land utifrån FN deklarationen.

    Fastighetsspekulanter gör sig feta vinster utan att vi medborgare reagerar. Hyror trissas upp och priserna tävlar med demokratin om utrymmet. Det är inte dessa värden som ligger till grund för det gemensamma. Det handlar i grunden inte om du ska ha en Mercedes i stället för en Folkvagn. Eller en dyr märkeströja istället för en lite billigare. Grunden handlar om att ha ett tryggt hem och att ha mat för dagen. Allt annat är bonus! Det är dessa ”bonusar” som vi ska hänföra till möjligheter. Inte det grundläggande som bostad och mat.

    Idag pratar vi om höga löner som om det vore rättigheter. För väldigt många människor i Sverige har denna syn på möjligheter också blivit till rättigheter.
    I alla fall i deras egna huvuden. Detta har i sin tur har lett till att det för väldigt många andra har blivit så att de grundläggande rättigheterna som står inskrivna i vår grundlag i stället har förvandlats till en möjlighet.

    Om jag nu vänder mig till dig som medborgare och frågar: Tycker du att dina bonusar skall komma till dig på bekostnad av en annan människas rättighet så ryggar du antagligen tillbaka. Du kanske känner dig förolämpad. Du tycker kanske inte att jag har rätt att anklaga dig. Därför ber jag dig istället att begrunda denna lek med ord som ”demokrati och rättighet”.
    Annars kan du kanske se det som en möjlig skyldighet.

    Samhället är nog mycket skörare än vad vi tror. Det vet vi som någon gång som trillat utanför!

    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
    Tfn: 0736-76 42 86

  2. louisestjernquist permalink*
    januari 30, 2009 08:34

    Går till din blogg och svarar där istället! Vi ses där!
    Lolo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: