Skip to content

Varför sätta människor i fack?

april 16, 2009

Över en het kopp te sitter man och tittar på morgonens sändningar i Sydnytt.

Det har brunnit i Åstorp – hemskt… fruktansvärt för alla inblandade utan tvekan. Varma tankar till dem.

I Kävlinge är någon högst irriterad på bilar uppenbarligen eftersom 62 st har klottrats ner. Man kan ju undra vad som ligger bakom denna reaktion mot bilar, men det var nog lite mot byggnader också. Ska vi gissa att några är förbannade över något?

Sen kommer då inslaget som får mig att sätta teet i vrångstrupen. Felaktigt placerad i särskola.

Jag drar mig till minnes att jag sett ett liknande reportage tidigare och efter lite sökande hittar jag artikeln om Alex.

Den enkla frågan jag ställer mig är – varför är vi så snabba på att placera människor i olika fack? Är det lättare för oss då? Men vi ser ju till att upprätthålla och faktiskt vidimera olika sorters fördomar genom att godtyckligt använda oss av olika titlar!

I båda dessa fallen har ingen av de unga männen varit utvecklingsstörda men ändå placerats i särskola efter en felaktig bedömning från psykologer. I båda fallen vill inte utredarna kännas vid att de har gjort fel. Med en son som går i s k träningsskola och aldrig förväntas lära sig det man bör enligt särskoleplanen blir jag så arg! Riktigt arg faktiskt! Det finns ingen rimlig anledning till att upprätthålla alla de dumma titlar vi människor sätter på varandra, ingen anledning att fortsätta vara fördomsfull eller rädd för saker man inte förstår. Men det finns ALL anledning att starkt ifrågasätta hur och varför man inte går till botten med problematiken runt ett barn – OAVSETT om det handlar om diagnostisering eller ”problemungar”!

Dessa unga män, deras familjer och anhöriga och vänner har alla drabbats av dessa feldiagnostiseringar på ett mycket djupt plan – man kan nog inte ens börja förstå om man inte varit i samma situation. Varför? Krasst uttryckt så brast kunskaperna kanske hos någon utredare, tidsbrist och säkert ekonomiska skäl. Det är klart att ingen medvetet gör en feldiagnostisering, det vore horribelt, men att som tjänsteman inte kunna ta sig i kragen och säga:

Förlåt

tycker jag är dåligt. Har fel begåtts ska de rättas till och jag tycker att trenden som pekar mot att tjänstemän/kvinnor (här kör vi jämställt) inte kan stå för sina misstag är mer än lovligt dumt faktiskt. Vi ska fostra våra barn till att vara rakryggade och stå för sina handlingar men om vi vänder på myntet så är det tydligen inte alla som måste stå för sina handlingar.

Fördomar, titlar och ”fackplaceringar” av människor gör vi alla dagligen och det görs mer eller mindre omedvetet. Jag vill uppmana alla att bli mer medvetna och titta kritiskt på varför man använder sig av en eller annan titel som t ex: ung – bög – utvecklingsstörd – rödstrumpa. Hur reagerar ni när ni hör de orden? Passar alla in i den bilden per automatik då?

Om man inte aktar sig kan det gå så långt som det gjort för ovan nämnda unga män…

En mycket irriterad Lolo

(intressant)

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Johnny permalink
    april 16, 2009 09:40

    Tyvärr finns det fler fall med felaktig särskoleplacering. Om jag inte missminner mig var det Vellinge som placerat två bröder fel vilket Uppdrag granskning hade uppe förra året.

  2. Annika permalink
    april 16, 2009 14:10

    Gör man något så är det fel, gör man inget så är det fel… hur man än vänder sig har man röven bak..

  3. Eva permalink
    april 21, 2009 07:57

    På mig verkar det som det inte finns tid och resurser…alla sitter överhopade med papper…
    papper och åter papper…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: