Skip to content

Regnbågsbarn – Varför välja bort en gåva?

mars 22, 2012

I kvällens program av Debatt på SVT ska det diskuteras runt möjligheten till selektiv abort. Inte i termer dotter eller son, ögonfärg eller hårfärg – även om det är saker som det tydligen doneras pengar till i forskning – nej i termer ”duglig” eller ”icke duglig”. Grunden till diskussionen är testet som kallas KUB-testet och fastställer huruvida det barn man bär på har Downs syndrom eller inte.

Denna gång ger jag mig in i diskussionen även via debatts hemsida och lägger in en artikel.

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö säger i sin artikel bland annat följande:

”Det finns tillstånd hos foster, som leder till svåra och meningslösa lidanden för barnet självt, om graviditeten fullföljs. Då är det bättre att barnet aldrig behöver födas.”

Som mamma till ett funktionshindrat barn måste jag kämpa hårt för att ens komma nära att kunna ha en objektiv syn på saken, och visst kan jag anses jävig. Men jag anser mig också kunna uttala mig i sak i allra högsta grad. Visst är det så att vissa tillstånd kan leda till meningslöst lidande både för barnet och familjen, om tillståndet är så livshotande eller gravt handikappande att barnet inte kan förväntas klara av att överleva utan maskiner till hjälp. Då kan jag förstå tanken med att välja att göra en abort – för barnets skull och familjens. Om ett test kan utvecklas som kan fastställa olika funktionsnedsättningar tydligt – var drar man då gränsen?

Den etiska, moraliska och till och med andliga diskussionen blir svår oavsett om man tillskriver sig en tro eller inte. Men för att använda ett ganska uttjatat uttryck; ”ska människan verkligen spela Gud?” Vem ska bestämma vad som anses vara acceptabelt i samhället? Och vem av oss är någonsin tillräckligt normal?

Alla dessa barn med olika ”annorlundaskap” – de barn som jag kallar regnbågsbarn – är en sådan gåva för oss alla, och i allra högsta grad för oss föräldrar. De visar oss, eller kanske snarare påminner oss, om det som faktiskt är viktigast. Acceptans, empati och kärlek… Det jag ser som det största problemet är faktiskt just samhällets syn på annorlundaskap. Visst är det svårt och krävande för föräldrarna, och visst kostar det samhället pengar, men det man får tillbaka är ovärderligt. Bearbetningsprocessen är lång och sorgetyngd men ger så många insikter och så mycket kärlek att det är värt all mödan. Om vi som får denna gåva i våra barn bemöttes med nyfikenhet, spontanitet och bejakande vore bördan inte längre en börda utan just en gåva.

Att genom ett test avgöra vem som är accepterad i samhället eller inte är för mig otänkbart. Ska världen bestå av enbart en sorts människor? Finns det inte plats för olikheter oavsett i vilken form de kommer? En funktionshindrad människa är likafullt en människa må den vara döv, utvecklingsstörd eller förlamad. Är det inte just förmågan till empati och kärlek som gör oss till människor?

Att ges möjlighet, och ansvar, att välja vilken sorts människa som får lov att födas när valet att bli förälder redan är gjort är inte försvarbart i mina ögon. Men som sagt, mina ögon är högst färgade.

Jag är stolt över min son, stolt över det liv det givit oss och djupt och innerligt tacksam för hela livsresan.

Olikheter, mångfald och annorlundaskap är vackert. När barnets tillstånd är så illa som jag beskrev ovan är valet likafullt omänskligt svårt, men acceptabelt. I alla andra fall inte.

Lolo

 

Annonser
One Comment leave one →
  1. Eva permalink
    mars 23, 2012 09:46

    ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: