Förtroende och potatisåkrar
Då har dagen kommit när den ökända frågan om potatisåkern ska upp för beslut i kommunfullmäktige. Vi Liberaler är som bekant inte riktigt med på noterna och tycker fortfarande att det räcker med 3 våningar. Flera av de andra saker som vi kände var viktiga finns nu med i plan, sadeltak och tegel, men höjden är fortfarande kvar på tillåtna 2 till 4 våningar med möjlighet till vindsvåning i och med sadeltak.
Vi står fast vid vårt yrkande:
Att: ärendet återremitteras till samhällsbyggnadsförvaltningen för att omarbeta planen att tillåta en bygghöjd som högst motsvarar tre våningar av normalstorlek
Jag skulle vilja beröra en annan aspekt som ofta nämns i samband med detta ärendet, den demokratiska processen.
Det är korrekt att vi har representativ demokrati. Det är korrekt att vi måste se till helheten.
Det är också korrekt att vi som är förtroendevalda uppbär ett förtroende från våra väljare att agera i deras namn.
Vi har drivit frågan om medborgardialog och kunskapsinhämtning från invånare sedan 2011 och vi har absolut kommit en bit på väg, och använd på rätt sätt skapar sådan dialog och kunskapsinhämtning delaktighet och förtroende. Det fördjupar demokratin – rätt utförd. Det är inte populistiskt – det är samverkan.
Liberalernas planer om stads- och kommunutvecklingen innehåller faktiskt även begränsningar och långsiktighet gällande antalet invånare i vår kommun, samhällsfunktionernas kvalitet och att hinna ifatt helt enkelt.
Så vi står fast vid vårt yrkande. Plain and simple.
Louise Stjernquist – gruppledare HöganäsLiberalerna
Kultur & Livskvalitet
Vi vill ha ett nytt övergripande mål i Höganäs kommun. Ett mål som faktiskt säger något om livskvalitet och värderingar – inte bara ett kvantitativt mål om ökad befolkningsmängd. Ett mål som talar om att ”här hos oss i Höganäs kommun så satsar vi på oss som bor här”.
Kultur handlar mycket om kreativitet, något som för oss är en av de viktigaste byggstenarna för att skapa sin egen tillvaro och finna sin väg i livet. Kultur skapar samhörighet och delaktighet – mellanmänskliga relationer – förståelse – tolerans och öppenhet. Vi vill att kulturen – subkultur, finkultur, ungdomskultur, idrottskultur, ”gammelkultur” och knepig kultur – ska stå överst på listan av mål.
Att ha ett gemensamt mål gällande kulturen skulle skapa så många mervärden och positiva effekter för oss alla, från privatperson till företagare och allt där mellan. Det visar på en vilja att satsa på nytänk och kreativitet, näringsverksamhet, möjligheter och utveckling.
Vi har idag 178 registrerade föreningar inom allt från olika idrotter till medeltidskrigskonst. De ideella insatserna är ett enormt tillskott och om vi skulle översätta det engagemanget och de nedlagda timmarna till reda pengar får vi en summa på ungefär 16 miljoner kronor. Till detta ska läggas det stora engagemang som personal på ER kulturhus, biblioteket, sportcentret och kultur & fritidsförvaltningen lägger för att ge oss i kommunen livskvalitet och kreativa upplevelser. Vilken fantastisk vilja det finns att utveckla vår kommun!
Låt oss lyfta blicken och skapa en ännu bättre kommun genom att låta kulturens alla former – allt från idrott till skapande på olika sätt – få en mycket mer framträdande roll och erkännas den betydelse den har för oss alla.
Louise Stjernquist & Ros-Mari Paulsson
Liberalerna i Höganäs
Sänk de politiska arvodena
Nu närmar sig ”slutstriden” när det gäller kommunens budget för 2018. Nästa vecka är det dags – då kommer också budgetförslag från regeringen och vi får klara besked på om kommunSverige får förstärkning eller inte. Spänningen stiger…
För vår del i HöganäsLiberalerna har vi fortfarande en hel radda med förslag som skulle kunna göra skillnad och se till att inte våra barn och gamla drabbas i den utsträckning som de beräkningar på besparingar i verksamheterna visar.
Förklaring på vart och ett kommer efterhand och idag börjar jag med sänkning av de politiska arvodena.
Den stående siffran är 3% – en osthyvel över hela verksamheten för att få kommunens budget att hålla inför 2018. Men jag har inte hört någon föreslå att även de politiska arvodena ska hyvlas med 3%.
Vi vill det – vi tycker att det är fullt rimligt att de fasta arvodena för politiker minskas med 3% inför 2018, på samma sätt som föreslås för all annan verksamhet!
Just nu arbetar den parlamentariska gruppen med den framtida politiska organisationen, vilka nämnder, styrelser, utskott eller liknande som är lämpligt (alltså efter valet 2018), och samtidigt diskuteras också hur arvoden till förtroendevalda (politiker) ska se ut efter valet. Jag tänker inte gå händelserna i förväg – gruppen ska få arbeta och komma med förslag – men jag kan meddela att vi även i den diskussionen vill se en sänkning av de fasta arvodena till politiker. Självklart ska vi förtroendevalda få ersättning för det vi gör men det ska ligga inom rimliga gränser.
Därför vill vi se en sänkning av de fasta arvodena för olika positioner inför nästa mandatperiod som vi idag anser är för höga.
Vi vill också se en ökad möjlighet till deltagande och insyn genom att fler förtroendevalda ska kunna ingå i olika nämnder och styrelser. Ju fler som kan delta desto starkare demokrati.
Demokrati, rättvisa och jämställdhet är så fasligt viktigt och måste hela tiden försvaras – på alla sätt.
Louise Stjernquist – gruppledare HöganäsLiberalerna
Vi har ben, vi kan gå!
…och med tanke på hur många timmar vi spenderar sittande på möten så vore det väl riktigt hälsosamt för oss att promenera eller cykla istället för att ta bilen.
Jag pratar naturligtvis om den i hd nyligen uppmärksammade Reseersättning som vi fritidspolitiker får ut om vi bor utanför centralorten. Det är inte många kronor det handlar om för min del och jag har absolut inga problem att vara utan dem. Faktum är att jag inte ens var klar över att jag fick en sådan ersättning. Så det slutar vi med bums tycker jag.
Vi diskuterade saken inom partiet (HöganäsLiberalerna om någon har missat var jag hör hemma) och var rörande överens om att gränsen borde gå vid 5 km. Eftersom reglerna för skolskjuts är som de är så vill vi att det ska vara samma för fritidspolitiker.
Jag menar, hur svårt kan det vara?
En fot framför den andra – upprepa.
Louise Stjernquist
Bäst att förklara tydligare
Mp har i en insändare undrat vad jag menar med att jag inte är för de föreslagna neddragningarna inom ungdomsverksamheten och skolan. Jag trodde i min enfald att det hade framgått men inser att det kanske inte är så, för alla i alla fall. Så här är det:
Kommunfullmäktige i Höganäs gav ALLA nämnder i uppgift att ta fram FÖRSLAG på vilka åtgärder som var möjliga att göra för att effektivisera verksamheterna med 3%. Nämnderna i sin tur gav sina förvaltningar i uppdrag att göra just det som var efterfrågat och de gjorde sina hemläxor. Nej, vi hade inte kunnat låta bli eftersom då hade vi fått bakläxa och det hade dragit ut på tiden, vilket i sin tur hade lett till att budgetutskottet (där jag f ö också sitter med) inte hade fått alla de uppgifter som behövs för att kunna få helheten och därmed sätta igång med arbetet att skapa en budget för hela kommunen. Det hade skapat väldiga problem helt enkelt.
Det är alltså anledningen till att Liberalerna röstade ja, att budgetutskottet skulle få upp förslagen och kunna börja jobba!
Internt har Liberalerna varit tydliga med vad vi tycker om förslagen gällande skolan och även socialnämnden (som ju faktiskt också är en väldigt viktig del av kommunens verksamhet). Vi ville ha fördjupade konsekvensanalyser för att även de ska kunna finnas med i arbetet innan budgeten klubbas i oktober. Visst är utbildningsnämnden självständig, men all verksamhet finns under samma tak och med samma plånbok, nämligen skattepengar. Nu börjar arbetet för mig och de andra som sitter i budgetutskottet – och nu börjar de tuffa diskussionerna – för kommunens hela budget är inte en fråga som rör enbart utbildningsnämnden.
För att skapa en helhet, besluta oss för åtgärder och prioritera måste vi ha så många kort på bordet som möjligt! Då ta ansvar och göra vad som krävs.
Jag tar oron ute bland personal, föräldrar och medborgare på stort allvar och menar varje ord när jag säger (och har sagt tidigare) att sista ordet är inte sagt.
Louise Stjernquist
Inget är givet!
Direkt efter utbildningsnämndens möte den 30 maj skrev jag ett inlägg på min blogg som talade om att jag under inga omständigheter tycker att föreslagna neddragningar inom skolan är ok. Jag pekade också på de punkter som jag lyckades få beställt en djupare konsekvensanalys för, däribland fanns Lotsen & Kompassen, språkspåret, kulturskolan och fritidsgårdarna. Genom de ändringar som vi lyckades få övrig allians att gå med på, ges ytterligare en möjlighet att titta djupare på vilka konsekvenser det skulle kunna ge OM dessa förslag någonsin blir verklighet.
Nej – inget är givet, inget är klart och inget är slutdiskuterat! Framförallt så är det inte alls självklart att förslagen drivs igenom i kommunstyrelsen och sedan i oktober i kommunfullmäktige.
Min prioriteringsordning är tydlig och klar, barn, ungdomar, funktionshindrade, sjuka och äldre är prio ett.
Uppdraget från Kommunfullmäktige till alla nämnder var att ta fram konsekvensbeskrivningar på hur en eventuell effektivisering på 3% skulle slå på verksamheterna. Det är först nu när vi har alla korten på bordet som det tuffa arbetet börjar. Ska vi leva upp till vår slogan att Höganäs är väl värt att investera i så måste vi också investera i det som är viktigast – oss som bor, verkar och lever här. Då ingår inga cyniska baktankar, inget tas för givet och vi blir inte tystade. Min förhoppning är att vi ska hitta vägar framåt som inte innebär en halshuggning av ungdomsverksamheten eller slag mot de svagaste. Innan sista ordet är sagt finns det inget som är bestämt.
Louise Stjernquist (L) – gruppledare
Svar till insändaren i HD med signaturen Min mening:
Att spara eller inte spara… det är frågan
Debatterna går höga runt kommunens kommande budget, så även bakom kulisserna. SKLs prognoser spår dystrare tider och svångremmar plockas fram och dammas av. Mina 25 öre? Kommer här:
Jag kan faktiskt sammanfatta det i väldigt enkla ordalag. Min inställning till att behöva ”effektivisera” (spara helt enkelt) är:
Har man inte råd till mat och husrum så åker man inte på semester.
Med detta menar jag att det för mig är viktigare att vi ser till att undvika besparingar på det som är kommunens huvuduppgift, våra barn, ungdomar, sjuka, funktionhindrade och äldre. På utbildningsnämndens möte den 30 maj lades det till en del punkter och att-satserna förändrades på vårt (Liberalernas) initiativ. Förvaltningen har tagit fram förslag med konsekvensbeskrivning, så långt allt väl, men det är vi som politiskt måste väga alla dessa viktiga saker mot varandra. Genom de ändringar som vi lyckades få övrig allians att gå med på, ges ytterligare en möjlighet att titta djupare på vilka konsekvenser det skulle kunna ge OM dessa förslag någonsin blir verklighet.
En sak som inte togs upp i tidningen är fritidsgårdsverksamheten som också ingår som en mycket viktig punkt där vi verkligen behöver titta djupare på konsekvenserna! För min del betyder det att jag nu ska förhandla och diskutera med övriga gruppledare i alliansen. Sista ordet är långt ifrån sagt… det är först i september på kommunfullmäktige som det avgörs vad som sker.
Vi har massor av idéer och förslag som jag så småningom kommer att berätta om, men just nu räcker det med att sammanfatta det hela igen:
Barn, ungdomar, funktionhindrade, äldre och sjuka är mina prioriteringar.
Louise Stjernquist – gruppledare Liberalerna i Höganäs
Potatisåker eller bostäder?
Under en längre tid har debatten runt Potatisåkern i Viken pågått och många är turerna fram och tillbaka. De boende i Viken har samlat in namnunderskrifter, agerat och engagerat sig starkt i frågan gällande hur höga husen som byggs i Viken bör vara. Nu bjuds vi förtroendevalda in till en paneldebatt i frågan, vilken jag naturligtvis kommer att medverka i. I Höganäsliberalerna har vi diskuterat frågan minst lika mycket. Åsikter har stötts och blötts, vägts för och emot för att till sist landa i något som vi kunde ställa oss bakom.
Det är faktiskt inte alls en så enkel och självklar fråga som en vid första anblicken kan tro!
Det finns en mängd olika saker att ta hänsyn till – inte minst engagemanget från många av de som bor i Viken – men allt är inte bara svart eller vitt. Den 8 februari visades den nya planen och jag, tillsammans med Ros-Mari Paulsson och Mikael Stjernquist, gick dit och lyssnade, diskuterade och lyssnade lite till. Tyvärr skrevs det sedan i tidningen att INGEN politiker var närvarande, vilket inte alls stämmer med sanningen. Flera av våra allianskollegor var också på plats. En av de saker jag diskuterade med många av dem som var där var frågan om hur stort Viken ska få lov att bli och det är en diskussion som vi har försökt lyfta flera gånger.
Bilden är lånad från Viken Förr och Nu (vikenforrochnu.se)
Det behövs verkligen ett helhetsgrepp om hur stort Viken ska få bli – och det är en fråga jag tycker det måste föras en rejäl dialog runt!
Så utan längre utläggningar kommer nu vårt ställningstagande:
- Vi tycker planen är snygg, gatumönstret och annat är mycket tilltalande – utan tvekan ja på den biten
- Vi anser att höjden på husen bör ligga på 3 – 3,5 våningar istället för föreslagna 4,5 (det ger en höjdminskning på ca 2,5 – 3,5 meter)
- Vi kommer att driva och lyfta frågan om Vikens storlek för att sätta fokus på den
- Vi vill också genomföra en ordentlig dialog med de boende i Viken runt Vikens storlek. Den diskussionen är mycket viktig i förhållande till servicen i byn m.m
Varför väljer vi detta ställningstagande?
Jo för att bostäder behövs även i Viken. Höganäsliberalerna vill att det ska finnas möjlighet för de äldre i Viken att sälja sin villa men ändå bo kvar i byn. Vi vill också att centrumfunktioner ska utvecklas. Potatisåkern ligger öster om gamla väg 111 och vi tycker att hus med 3 – 3,5 våningar fungerar på det området. Vi kan inte förhandla bort möjligheterna för dem som vill bo kvar eller vill flytta in i något mindre bostäder, i synnerhet inte med tanke på hur fin planen för övrigt är just när det gäller att behålla karaktären. Kommunen har (precis som så många andra i Sverige) bostadsbrist och många vill flytta till Höganäs kommun. Vi behöver använda markytorna på allra bästa sätt och ingen har väl missat att det byggs rejält i centrala Höganäs – där husen också blir en bra bit högre än vad vi vill se på potatisåkern i Viken.
Louise Stjernquist – Gruppledare
Den politiserade skolan
Som gästskribent skriver Daniel Hallgrimsson en tänkvärd text om den politiserade skolan
Den politiserade skolan
Det har blossat upp en debatt kring den politiserade skolan efter att socialhögskolan i Lund uppmanat socionomer till att inte samarbeta med polisen vid hantering av papperslösa (2/12-16, facebook). Kapitel 17 i utlänningslagen är glasklar kring samverkan där det står att utläsa följande:
1 § Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om utlänningen har uppehållsrätt. Lag (2014:655).
Det är anmärkningsvärt att de studenter som läser på socialhögskolan för att sedan arbeta inom välfärden, uppmanas till att strunta i välfärdens begränsningar och regelverk. Socialhögskolan menar på att de genom Högskolelagen (1992:1434) har i uppgift att främja en hållbar utveckling. Hur det kan tolkas som främjande för en hållbar utveckling att försvåra för polisen, med kaoset som uppstod hösten 2015, är för mig ett dilemma. Idag har vi en situation där 29 av Skånes 33 kommuner lider av akut bostadsbrist, enligt en rapport från Hyresgästföreningen i Oktober i år.
Krisrapporterna står som spön i backen, skriver Sydsvenskan efter flyktingkonferensen under hösten med de Skånska kommunerna. Skånes kommuner ber om flyktingrespit då det ej finns bostäder. Mot bakgrund av hur situationen ser ut i övriga samhället, utanför institutionens korridorer, så är uttalandet mer än anmärkningsvärt.
Det är häpnadsväckande naivt och allt annat än en hållbar utveckling att enskilda professioner skall tolkas över lagen, vilken i citatet ovan är glasklart.
Det behövs mer samverkan mellan myndigheter, inte mindre. En journaliststudent vid skolan, Maria-Therése Arén har reagerat i en läsartext till Sydsvenskan kring lämpligheten i att skolan tar politisk ställning, vilket även Maria Engleson, stadsjurist i Malmö gjort.
Socialhögskolan har följt upp med ett förtydligande på deras facebooksida samt ett svar efter Aréns läsartext.
Uttalandet från institutionen i Lund får mig att tänka tillbaka till min tid vid Linnéuniversitetet. En tid jag tänker tillbaka på med blandade känslor. Jag läste en utbildning inom det sociala, två händelser gör att jag ser en parallell och skriver denna artikel.
Vid valet 2010 var jag ej politiskt orienterad, men det var ändå där ett intresse väcktes i och med en lärares agerande. Vid valet kom Sverigedemokraterna för första gången in i riksdagen.
På morgonen dagen efter rusade vår lärare in i klassrummet och utbrast “jag hoppas verkligen att ingen härinne röstade på SD!”.
Det blev tystnad i klassen. Ingen sade något, inom mig väcktes ett agg. Får hon verkligen säga så? Hon är ju i sin yrkesroll statlig, medan vi är i beroendeposition.
Efterföljande rast blev intressant, det var inte bara jag som hade reagerat. Vi var en handfull som pratades vid och såg uttalandet som förkastligt i yrkesrollen. En privat åsikt får man ha, men detta var ej ett privat sammanhang. Läraren upplevdes som statens förlängda arm, på samma sätt som socialhögskolan i Lund ej vill att socionomer skall vara polisens dito.
Jag tror att jag här för första gången blev uppmärksammad på vad politisk korrekthet och åsiktskorridor innebär i praktiken. Det var tyvärr ej den sista gången, i samband med uppsats skrev jag och min uppsatspartner om narkotikapolitik.
Vi använde oss av de begrepp vi lärt oss kring stigmatisering och annat, och kom fram till att den svenska politiken ej var bra för brukaren. Bakom stängda dörrar, efter opponering, fick vi sedan höra att det var viktigt och intressant men att uppsatsen var för liberal. Vi blev återigen uppmärksammade på vad som var politiskt korrekt och vilken åsiktskorridor vi hade handlingsutrymme i.
En examen ville vi trots allt fortfarande ha, så vi skrev en anpassad text och lämnade in. Den kändes sämre än den första, men den passerade i alla fall.
Samma slutsatser står nu Kofi Annan och global commission on drugs bakom, som var för liberala för att passera för bara ett fåtal år sedan. FN kritiserar även Sverige för vår hållning i frågan.
Vad gör detta smala klimat inom skolan med våra elever? Hur påverkar det vårt kunnande? Hur påverkas elevers syn av samhället och de grundbultar i den liberala demokratin som ska främja innovation och hållbarhet? Åsiktsfrihet och yttrandefrihet som skall garantera den enskildes rätt att tänka utanför nuvarande politiska paradigm, utan repressalier.
Repressalier kan i fallet kännetecknas av att få göra om arbeten, att bli tillsagd kring vad man får och inte får rösta på och därmed vilka banor man får tänka i. Hur påverkas social forskning med en påtvingad ideologisk markör?
Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större. Det verkar vara ett mantra såväl i Lund som i Växjö som ej hör hemma i skolvärlden.
Det talas om att det går en våg av anti-etablissemang i samhället, vilket är korrekt.
Det tog mig som tidigare ej var politiskt orienterad en tid att förstå att jag reagerade på grund av en liberal syn, i skolan är man för ämneskunskaper och för dessa måste det tillåtas ett högt tak. Jag älskade biten av lärande under min korta tid i den högre svenska skolan, men avskydde att den var så starkt politiserad.
När vi letar anledningar till varför ett anti-etablissemang har växt fram, så ser jag med mina erfarenheter att det kan börja redan i skolan. Hade jag inte varit mer vaken, hade jag förmodligen gått och blivit Sverigedemokrat i ren protest.
Därför är det viktigt med en avpolitiserad skola som främjar lärande, och inte en lärarkår som agerar aktivister. Vad jag ser hända i Lund har jag själv upplevt förut, och minns vilka känslor det väckte i mig. Ska man vara en del av samhällets ekorrhjul kan man ej sätta sig på höga moraliska hästar och vägra samarbeta med andra myndigheter.
Vad ger det för bild av vuxenvärlden till nyblivna studenter?
Daniel Hallgrimsson (L) Höganäs
Källor:
Bostadsbrist: http://www.sydsvenskan.se/2016-10-23/larmrapport-bostadsbristen-i-skane-forvarras-manad-for-manad
Arén: http://www.sydsvenskan.se/2016-12-08/universitet-ska-inte-ta-politisk-stallning.
Engleson: http://www.sydsvenskan.se/2016-12-06/socialtjansten-kan-inte-vagra-lamna-ut-uppgifter-om-utvisade-till-polisen
Är Våra funktionshindrade bara siffror?
Ibland önskar jag att jag överlever mitt barn…
Det låter fruktansvärt, men låt mig förklara.
Henry
Vår son, som nu är 20 år gammal, har autism, utvecklingsstörning och hyperaktivitet. Han har inget tal, kommunicerar mycket begränsat med bilder, men har tack och lov ett tydligt kroppsspråk. Det språket innebär att han slår sig själv till hjärnskakning när han blir frustrerad för att omgivningen inte förstår, eller bemöter honom som den härliga individ han är.
Något han gjort så många gånger att mitt hjärta har brustit om och om igen…
Han är en av dem i Sverige som tack vare LSS åtminstone har en liten möjlighet till ett liv.
Utan LSS och assistans kan han aldrig göra något utan mig och sin pappa. Aldrig som faktiskt i detta fall verkligen betyder aldrig. Inte flytta till egen lägenhet, inte bada, bowla, gå i skogen, baka, laga mat, åka buss, gå och handla eller ens sköta sin hygien korrekt.
Så varför önskar jag då ibland detta hemska att överleva honom?
Jo för att även med assistansen förutsätter det att jag aktivt har järnkoll hela tiden. På allt. Totalt.
Jag och hans pappa är de som känner honom allra bäst. Det är vi som slagits för hans rättigheter – rättigheter som det ofta är väldigt tyst om – sedan han fick sin diagnos som 3-åring. Det är vi som vet vad han tycker om, hur han behöver bli bemött och hur vi måste agera för att förhindra att han gör sig själv illa för att ingen förstår. Varför är det bara vi? Jo för att personalomsättningen inom assistansen är så stor, för att statusen på ett sådant viktigt yrke är för låg och för att det krävs specialkompetens för att hantera en person med autism av den graden vår son har. Jag hade kunnat skriva en helt annan debattartikel om behovet av statushöjning av yrket.
Så det är faktiskt mycket enkelt.
Så länge jag lever VET jag att min son har det så bra det går, för det ser jag till.
Det är ett heltidsjobb att rodda runt allt, men jag gör det – gratis – för att det är min son och jag älskar honom. Han är värd allt slit, på exakt samma sätt som hans systrar är det. Skillnaden är att han, utan oss, inte har ens ett uns av systrarnas möjligheter. Det kommer han aldrig att kunna få oavsett.
Den dagen jag inte finns här längre, när jag och hans pappa har lämnat över stafettpinnen, vem gör det jobbet gratis då? Ska hans systrar bära det ansvaret och därmed försaka sina egna liv? Svaret är ganska enkelt, ingen skulle göra det jobbet vi gör utan ersättning och bara av kärlek.
Därför kryper en sådan otäck tanke fram ibland i nattens mörka småtimmar när tid ges att känna och tänka… När världen för ett kort ögonblick tystnar så jag hör mina egna själskval.
Regeringen och Åsa Regnér har gett direktiv till försäkringskassan att vara restriktiva med beviljande av assistans. Rent av dra ner på den. Finansminister Magdalena Andersson har ställt ensamkommande flyktingbarn mot funktionshindrade och LSS kostnaden. ”Det kostar för mycket”.
LSS – en rättighetslag som vi borde vara stolta över kostar för mycket… Jämfört med vad?
Så jag undrar om Magdalena Andersson och Åsa Regnér överhuvudtaget har gjort sin hemläxa?
Vi har ungefär 16 000 individer i Sverige idag som har rätt till insatser via LSS-lagen. Dessa 16 000 personer har (lågt räknat) en anhörig som kämpar dygnets alla lediga timmar för att räcka till. De, precis som jag, arbetar heltid och sedan en heltid till med att hantera alla granskningar, utredningar, överklagningar och ansökningar, samt sörja för att den älskade personen ska få kärlek och omtanke.
2010 hade anhörigorganisationer i Sverige räknat ut att varje sådan person sparade ungefär 500 000 kr per år till staten för allt det arbete de lade ner helt utan anspråk på någon form av ersättning.
Med lite snabb huvudräkning kan vi konstatera att staten, år 2010, sparade in ca 8 miljarder på att anhöriga lade tid och energi på att ta hand om de personer som nu utsätts för ytterligare granskning för att regeringen ifrågasätter och anser att LSS är för dyrt.
Då har vi inte ens börjat tala om de psykosociala begränsningar det innebär för familjer och konsekvenser för syskon och vad det kostar samhället.
Ska vi sedan ytterligare fördjupa oss i kostnadskalkyler kan vi leka med tanken på hur många av dessa 16 000 anhöriga som vid en ändring eller nedmontering av LSS skulle behöva ”gå hem” och därmed inte längre förvärvsarbeta – alltså inte betala in någon skatt utan istället bli beroende av bidrag för att kunna hjälpligt försörja sig och sina anhöriga. Eller ännu värre (och kanske tyvärr sannolikt) hur många av oss som skulle bränna ut oss fullständigt och därmed bli en stor kostnad för sjukförsäkringen.
Även om vi halverar antalet anhöriga som idag arbetar dubbelt, eller trippelt, för att sörja för en älskad person till 8 000 personer så blir summan 4 miljarder kronor som staten sparar. Observera då att siffrorna är från 2010…
Om LSS är för dyrt idag, vad skulle inte kostnaden kunna bli och framförallt, vad är alternativen? Försöker regeringen tvinga in våra funktionshindrade i institutioner igen? Är det meningen att vi anhöriga ska skämmas, placera dem vid statliga institutioner och glömma bort dem så som man gjorde förr? Ska vi backa bandet till en svunnen tid för våra mest behövande när vi på barrikaderna slåss för jämställdhet och allas lika rättigheter?
Det är min son vi pratar om, inte en kostnad. Vi pratar om att förinta hans mycket små möjligheter till ett ”normalt” liv…
Varje gång LSS-lagen debatteras offentligt vänder det sig i magen på mig. Jag känner av det fysiskt. Min sons rätt till ett liv är något mycket viktigt och något jag aldrig kommer att sluta kämpa för. Det är svårt för en person som aldrig varit i en liknande situation att ens i sin vildaste fantasi försöka föreställa sig vad det innebär.
Men jag ber er, försök föreställa er detta.
Föreställ er integritetskränkningen som sker vid varje överprövning av ditt barns rätt till ett liv.
Känn efter hur det skulle kännas om ditt barns möjlighet till en vardag debatterades som en siffra i en statistik där kostnaden är det viktigaste.
Tänk er in i känslan av behovet att kunna överleva ditt barn för ditt barns skull…
Det är min vardag.
Louise Stjernquist
Gruppledare för Liberalerna i Höganäs kommun
Föreläsare om Livet med annorlundaskap
Louise Stjernquist 